Sverige är känt för sina jakthundar men en gång i tiden fanns här även stora vakthundar. Idag associeras dessa respektingivande boskapsvaktare främst med Ryssland och den europeiska kontinenten men de har alltså även strövat på svensk mark.
En svensk estrela
Dalbohunden nämns för första gången runt år 1600. Det var en kraftig molosserhund som påstås ha haft en mankhöjd på upp till 80 cm. På välbevarade, svartvita bilder ser den ut som en portugisisk cão da serra da estrela, som även denna är en boskapsvaktare.
En viktig uppgift
Det var runt Bohuslän, Västergötland, Dalsland, Värmland och delar av Norge som hundarna hörde hemma. Då kreatur ofta betade i det fria och skogen var fylld av rovdjur var dalbohundarnas uppgift att försvara boskapen i alla lägen. Förmodligen levde de med djuren dygnet runt, precis som boskapsvaktarna ännu gör i Syd- och Östeuropa. Dådkraft och lojalitet är viktiga egenskaper för sådana hundar.
Rasen dör ut
Hundrasen dog ut någon gång runt år 1870. Orsaken är inte helt klar men man vet att rovdjursbeståndet minskade kraftigt och att det under 1800-talets mittersta period bröt ut en rabiesepidemi i mellersta Sverige, vilken mycket väl kan ha bidragit till hundarnas försvinnande. Därtill är det dyrt att ha stora hundar och den kostnaden kanske inte längre var försvarbar när rovdjuren försvann.